Heléna Karnström

Det här är bonusmaterial till poddserien Pionjärerna, en poddserie producerad av Full rulle tillsammans med STIL. 

Här är hela intervjun med Heléna Karnström – en av de pionjärer som var med och definierade personlig assistans och Independent Living i Sverige.

Tack Anders Åstrand för musik och Tomas Bolin för ljudbearbetning. Och stort tack till Heléna Karnström!

Full rulle är en podcast av Tobias Holmberg och Emma Åstrand.

Transcript

Copy Transcript Copied

Emma: Det här är bonusmaterial till podserien Pionjärerna, producerad av Full rulle, gjord för STIL:s räkning. Det här är intervjun med Heléna Karnström.

Tobias: Varsågoda.

[Musik]

E: Har vi börjat?

T: Och nu är vi igång!

E: Yes, intervju med Heléna, första juli. Kul! Jag tänker att vi börjar från början. Du får gärna börja med att berätta om, jamen när du upptäckte IL och hur det, hur det var? Ta oss tillbaka liksom.

Heléna: Ja, första gången, det var nog… det var nog 1983, när Judy Heumann och Ed Roberts kom hit, ja självklart genom Adolf Ratzka som ju hade bjudit hit dem, för att berätta om personlig assistans och IL-rörelsen, men också om deras anti-diskrimineringslagstiftning. Och jag hade fått reda på det på något sätt, och det var ju genom DHR tror jag, och jag var där och lyssnade på dem tillsammans, som så många andra, och sedan blev det ju så att Adolf bjöd in till möten med oss som var intresserade av personlig assistans, för det var ju det som blev grejen sedan. Så att så började det.

T: Vem var du?

H: Jag var… ja, hur gammal var jag egentligen, jag är född 63… 83, hur gammal var jag då?

Tobias och Emma: 20.

H: Ja, 20 och skulle man fråga Adolf skulle han nog säga jävligt kaxig. Jag har lugnat ner mig nu tror jag, fast jag har blivit argsint på ett annat sätt. Nej, men jag var tjugo och bodde på någonting som heter boendeservice. Det var ju liksom som ett sådant här servicehem. Det var ju lägenheter, handikapplägenheter, som var insprängda i ett sådant här hyreshus. Jag minns att det var DHR, det var jävligt viktigt för dem att få säga att det var normalt, att det var… att det inte var, vi menade ju att det var institution. Och det var också när jag träffade Adolf som jag upptäckte så mycket sådana saker. Så jag bodde tillsammans med en kille som var psykopat, det var lite jobbigt.

T: Så ni hade en relation.

H: Ja, precis, och jag hade ju hem-, det var personal – hemtjänstpersonal i anslutning då som kom. Man ringde på en klocka och vips, kom det någon, man hade ingen aning om vem det var, så jag kunde ju ha 60 olika människor på en månad. Det var ju bara punktinsatser och på den tiden kunde jag ju lyfta en telefonlur själv, men så mycket annat var det ju inte, så man var ju otroligt hjälplös och utlämnad och till allas olika tyckanden. Vad man skulle få hjälp med och inte och hur man skulle leva sitt liv och så vidare. Man bäddade halva dubbelsängen till exempel, resten skulle han göra. Jamen det var ju sådana här sjuka saker, som fortfarande ju förekommer. Så är det ju.

E: Mm. Men det var 83 som du alltså fick höra om IL för första gången?

H: Vad sa du, 83?

E: Det var 83 som du fick höra om IL för första gången?

H: Mm, det var det.

E: Kände du på en gång att det här, det här är grejer? Eller liksom, för jag vet att DHR som du beskriver var ganska förtjusta i boendeservicegrejen liksom, men hur var det för dig liksom när du var på det seminariet?

H: Jag visste då att det här är det jag måste ha.

E: Ja.

H: Det finns inget annat i mitt liv som skulle kunna förändra något och jag var helt övertygad om det. Så därifrån, alltså jag är tacksam att jag bara var 20 och inte 55 när det gick igenom, för det har ju också kunnat gjort att jag pluggade, började jobba, jag började jobba på resebyrå, lyckades ta mig ifrån den här psykopaten, gifte mig med Mats, fick två barn, jamen det har förändrat hela mitt liv! 

T: Men när fick du personlig assistans första gången?

H: 1986 och det var ju långt före reformen.

T: Då var det en del utav STIL-projektet?

H: Ja, det var det. Tillsammans med 20 andra, eller vi var 20. 

T: Kan du beskriva första liksom, eller egentligen första dagen eller dagarna liksom, precis övergången där?

H: Ja alltså jag fick ju, jag var ju tvungen att flytta, ”söka asyl” som Adolf säger, eller sa, i ett annat socialdistrikt. För att på Söder där jag bodde, och gärna hade velat bo kvar, så vägrade man, det var ju kommunalt, fick man… det var ju alla olika distrikt som beviljade var för sig som beviljade, som man bodde i, så att jag var alltså… Mitt distrikt på Söder vägrade höra talas om personlig assistans och… så jag fick alltså flytta till Vasastan. På den tiden gick det att få en lägenhet fortfarande i förtur. Så jag flyttade dit, ansökte om 24 timmar dygnet för det var ju liksom det enda sätt för mig att överleva, och fick det av en fantastisk, ja, jag tror hon var socialinspektör, eller vad de hette då, som var… Ja, jag vet inte om det finns sådana, men hon var det i alla fall, det borde ju finnas en och annan. Så hon var ju med i den här svängen och liksom beviljade folk personlig assistans. Så ja allt är klart, att det blev en tuff tid att lära sig att bli arbetsledare, få en frihet man inte hade haft tidigare, ja, det följde ju, det är inte bara en frihet. Jag menar personlig assistans, även om du blir beviljad det så behöver inte det betyda en frihet om du inte själv tar kommandot i ditt liv. Så det blev ju jag varse, verkligen. 

E: Hur var det? Jag tänker liksom, det måste ju ha varit en så total omställning från hur det var innan assistans?

H: Mm, innan så kunde jag ju bara i stort sett bestämma vad jag hade för pålägg på mackan, något annat kunde jag inte bestämma över. Och därifrån då till att dels bli ansvarig dels för sina personliga assistenter och deras arbetsmiljö och välmående och allt, ja, det var ju ett jättekliv! Men det var så självklart för mig. Man kan säga att jag har lärt mig det den hårda, hårda biten, den hårda vägen.

T: Vad skulle du säga att liksom det svåraste var i början? 

H: Det svåraste var att – och är, men speciellt då när jag var ung – att våga stå på mig, att våga göra mig obekväm, att ta konflikter, samtal med mina assistenter. Det var det absolut svåraste.

T: Vad var det lättaste?

H: Ja du… Det vet jag faktiskt inte. 

E: Vilken omöjlig fråga Tobias.

T: Ja jag vet, men jag kände att…

H: Den var omöjlig! [Emma fnissar] Faktiskt!

T: Okej ja, men om vi omformulerar frågan till vad var liksom det en…, det bästa liksom? Det som ändå gör det värt? Att… jamen att hantera de svåra bitarna av det?

H: Det var att jag ändå hade makten i mitt eget liv. Och det är det som jag kan uppleva idag, att det är så svårt att få människor som vill ha personlig assistans att förstå, att du kommer aldrig få ett bra liv med assistans om du inte tar ett ansvar för det. Och ansvaret, jag menar med frihet kommer ju ett ansvar. Men det är många som inte förstår det, utan går med i assistansföretag och säger att ”nej jag vill inte ha någonting med det här att göra, sköt det ni!”. 

E: Mm.

H: Hur tänker du då? Det finns väl ingen som kan friskriva sig från sitt liv? Och har man personlig assistans så är ju det definitivt någonting i ditt liv. Eller vad tänker ni?

T: Nej jag tycker det är väldigt spännande. Du är inte den första som återkommer till att man själv måste ta ett ansvar, alltså just återkommer just till det här att personlig assistans innehåller både friheten, men också kravet på att man behöver ta ansvaret.

H: Mm.

T: Att man inte kan friskriva sig och jag kan väl personligen också känna att det är liksom både… Jamen genom åren så är väl det också jobbigt, eller liksom när man växt upp, både jag och Emma är ju uppvuxna med personlig assistans mer eller mindre och…

E: Jag tycker också att det ansvaret är en bergochdalbana lite. Att man liksom lär sig att ta det, och så händer någonting och sedan behöver man liksom hela tiden omskola sig i sin arbetsledarroll. Att det är liksom ingenting du lär dig och som du sedan är bäst på, utan det är också jätteberoende av livssituation, var du befinner dig i livet, vad du har för assistenter, alltså du måste ju hela tiden förhålla dig till ditt eget liv och till människor som du behöver i ditt eget liv. Så jag tänker att det är en otroligt, det är en otroligt komplex fråga, det ansvaret liksom.

H: Mm.

E: Men jag tänker, du beskriver ju att du fick assistans i STIL-projektet…

H: Mm.

E: Och ni var runt 20 personer som fick det…

H: Mm.

E: Hur var det? Blev det typ en gemenskap er emellan? Att ni…

H: Alltså det var ju en helt annan kampanda på den tiden. Vi slöt upp tillsammans, vi stoppade ju trafiken i rusningstid på Hornsgatan, alltså vi utsatte oss ju för väldigt mycket. Men jag var ju ung också. Jag skulle inte vilja ut och demonstrera för allt i världen idag, om jag slipper. Det är inte, man växer ifrån det, då måste andra ta över. Men det var en annan gemenskap, vi hade ju många möten, men jag satt också i styrelsen väldigt tidigt. Och jag har ju jobbat på STIL, jag har ju själv varit med och drivit fram STIL med Adolf, så ja, det kan jag säga, det var en, det var ju en gräsrotsrörelse, verkligen.  Och jag tror faktiskt att det var en annan gemenskap än vad man har idag. Jag kan sakna det och jag tycker att det finns alldeles för mycket hierarki i handikapprörelsen, det är därför vi inte kommer någonvart. Man liksom… ja, intellektuellt funktionshindrade är längst ner och sedan kommer dupp-dupp-dupp-dupp uppåt. Och det måste vi ju vara självkritiska till att se. Gör man inte det så, ja, blir det ingen förändring. 

E: Mm.

H: Och sedan… ja… Nej, jag vet inte vad jag skulle säga, men jag saknar det faktiskt, den här gemenskapen, att man hör av sig till varandra och ”Hallå, ska vi ses? Vi har ett ämne här.” eller ”Hur kämpar du med det här?”, den här peer supporten som vi kom till genom. Den finns inte idag.

E: Mm…

T: Nej, för det förstod vi, vi träffade ju Adolf igår i hans, på hans veranda och något som jag hade missat, det är Emma som har gjort inläsningen på material inför det här, medan jag är liksom snubben i sammanhanget och bara tar allt på volley, och något som slog mig som jag inte kände till så mycket det var just mängden peer support, mötena, eller där man satt tillsammans och bollade och utmanade varandra i ”Vad är det vi håller på med?” och ”Vad vill vi?” liksom. Om jag förstår dig rätt så är det ändlösa, timslånga möten liksom?

H: Det var det, vi träffades ju hemma hos varandra, så det stämmer verkligen. Och att utmana varandra, det var ju också det Adolf gjorde. Tyvärr tror jag många blev förbannade på honom och kränkta och idag lever vi ju i ett samhälle där du kan ju inte öppna käften förrän någon blir kränkt, tycker jag. Men det var ju det som gjorde att han vågade utmana mig, vilket han gjorde ofta. Och andra också.

T: Hur kunde det gå till?

H: Ja, han är ju inte så diplomatisk när han kläcker ur sig saker va? Men han kunde ju säga ”Du måste se utanför din egna lilla kropp, Heléna”. Han tyckte ibland att jag blev för egocentrisk, pratade utifrån mig själv bara. Men sedan kunde han också säga ”Men Heléna”, det var ju en grej, det var då jag fortfarande bodde på den här boendeservicen och så hade på natten, det var ju då den här killen jag var tillsammans med, som inte var det lämpligaste, men hur som helst så låg jag där på natten, han sov, jag behövde vända mig, så jag ringer på den här signalen. Upp kommer en nattpersonal i sin rock, en hemtjänstrock med käcka djur på och träskor, och så har hon med sig en person till och jag tittar och hon säger ”Ja, hon ska lära sig, hon är praktikant”. Och liksom sedan när hon hade gått, eller de, så bryter ju jag ihop på natten och bara gråter i min egen tysthet, ensamhet, fast jag inte var ensam, men det blev så tydligt för mig att mitt hem är som ett museum. Vem som helst har tillträde till mitt sovrum, mitt privata, som andra människor inte ens… skulle aldrig göra. Och inte behöver göra heller. Så jag hade ju mycket kontakt med Adolf. Jag ringde ju, som alltid, till honom, beklagade mig, så när jag ringer då och berättar och säger ”Vet du, i natt kom de in och att”, jag hörde lite på honom att efter alla gånger som jag säkert hade ringt och gnällt, så sa han ”Ja, ja, men vad gjorde du då?”. ”Ja, vad gjorde jag?” sa jag då. ”Ja, kastade du inte ut dem? Ringde du inte polisen?” säger han. Och jag tänkte, men herregud, de har ju nyckel, de kommer ju bara in, men vad han menade var ju självklart att så länge du inte gör någonting, så kommer ingenting att ske. Och så som du ser på dig själv kommer också andra människor att se på dig. Och det har ju levt med mig hela livet, de orden. Och det var ju hårt att höra, men ack så nödvändigt, för mig. Ja, han kunde säga mycket. [Emma fnissar] Vi var osams ibland också, men han fanns där. Men jag hade aldrig överlevt utan personlig assistans. Då hade jag varit död faktiskt.

E: Mm. [Paus] Jag tänker om man tittar utåt på det Sverige som var, 1986 när du fick assistans första gången, hur skulle du beskriva Sverige liksom? I vilket Sverige fick du assistans? Vad var det som gjorde det möjligt liksom?

H: Ja, jag måste bara dra ner tröjan över axlarna, jag håller på att dö här. 

E: Haha, det är väldigt varmt!

H: Ja, mer ner i nacken… Så. Det var ett annat klimat. Det låg i tiden också. Det var så… det var så många som var missnöjda med det här hemtjänst och, och jag tror att vi var också rätt övertygade och lyckades övertyga egentligen alla politiker, mer eller mindre, så att det ändå, annars hade det ju inte gått igenom. Men det kändes som att det var precis i rätt tid. Och jag tycker att klimatet idag känns så oerhört mycket mera hårt. 

T: På vilket sätt?

H: Idag kan man ägna en hel nyhet, sida i Dagens Nyheter åt dödshjälp. Att alla är så jävla ivriga på att få dödshjälp. Vilket ju inte jag är. Jag är livrädd för att få det. Och det handlar ju inte om att jag inte förstår att människor som är jättesjuka vill dö, jag har inga problem att fatta det, men att legalisera det, det tror jag är livsfarligt. Och jag har ju vänner i andra länder som, ja, inte vågat åka in på sjukhus därför att man inte är säker på att komma ut, för att andra är så ivriga på att ge dödshjälp. Och jag är själv rädd när jag är på sjukhus att jag inte ska få den, att man inte ska göra allt som de hade gjort för någon annan. Ta bara Corona. Det var ju tidigt de började prata om prioriteringar och jag skrev ju också tillsammans med Mats en artikel om det. Men sedan, och… Jag har försökt komma i kontakt med media och få dem att skriva om en händelse jag varit med om, men det går inte! Det går inte ens att, jag får ingen, du kan inte ens, alltså jag känner mig rättslös idag. Mer än vad jag gjorde för ett antal år sedan. Idag behöver du en jurist om du ska få igenom något. Jag tycker det är oerhört skrämmande. Det är en utveckling som är hemsk. 

E: Hur ser du på den utvecklingen? Var tror du den dels kommer ifrån och vad kan man göra åt den liksom, tror du?

H: Ja du…

E: Det är en extremt filosofisk fråga, men…?

H: Ja… Alltså det är så många gånger jag känner att jag skulle behöva ta tag i saker och engagera mig, men jag orkar inte det, jag har nog med mitt eget liv, min ork, att jobba halvtid tar… alltså det tar mycket kraft av mig. Så… Och för att vända det här så kräver ju det av oss att vi enas och går ihop och gör vår röst hörd, men jag upplever mest bara att vi krymper. Så jag har inget bra svar på det.

T: Hur ser du på, jamen utvecklingen som sker inom just personlig assistansområdet just nu? Eller ja, det är väl inte just nu egentligen; det senaste decenniet kan man väl säga?

H: Ja… Folk blir ju av med sin assistans, folk tas ifrån assistanser eller blir inte beviljad det, familjer går under. Folk har fuskat med assistans, ibland väldigt uppenbara fusk som inte dras åt i tid, och problemet är ju att det är ett jävla bra sätt när media får skriva om fusk hela tiden och ingenting, alltså i samma… Vem vill ha fusk? Självklart vill jag att folk ska sättas åt eller bli av med vad det än är som fuskas med! Det är ju inte bara inom assistans, det är ju inom alla våra bidragssystem. Problemet är ju också att vi inte själva har varit, vågat granska oss själva, tycker jag. Utan vi har bara förnekat det. Det fattar man ju att det fuskas med, det gör det ju överallt. Vi har varit för naiva. Men det är ju också det enda som skrivs om i media. Det skrivs ingenting om, om familjer som går under för att man inte får assistans till sina barn, eller att man, hur läget är nu. Och det är ju… Ja, det är som att de sitter i knät på politikerna, journalisterna, tycker jag. Så vad jag vet är att, jag vet inte ens om det skulle hjälpa att jag tände eld på mig själv utanför riksdagen. Skulle de skriva om det? [Fnissar] Japp, där går ytterligare en invalid bort. Jamen det är så det känns!

T: Ja, de skulle väl ställa sig på rad och applådera, tänker jag!

H: Ja, det är nästan så. [Fnissar]

T: Ehm…

E: Jag tänker, jag och Tobias, vi nämnde ju det förut, men vi har ju vuxit upp med assistans, mer eller mindre. Vi är ju födda 93 liksom, så vi har ju haft LSS sedan i, sedan vaggan liksom. Men jag tänker för oss andra, för oss yngre generationer, vad känner du att vi så här behöver veta liksom? Om, jamen [otydligt] assistans?

H: Jag tycker att det är viktigt att man förstår att sitt ledarskap, när man ska ha personlig assistans, det är det som är avgörande. Får du inte till bra relationer, ett bra arbetsklimat som är byggt på respekt för varandra, då kommer det inte att bli bra. Och, och det handlar ju inte om att inte kunna ställa krav eller att inte kunna bestämma i sitt eget liv, det har inte med saken att göra. Men om du inte kan uttrycka och vara tydlig, för det är ofta där det brister, då blir det inte bra. Och jag tycker inte att, det kanske är så att alla inte ska ha assistans, om man ska vara helt krass. Om du inte kan driva det och, och då menar jag inte om du är, beroende på vad du har för funktionsnedsättning, utan då finns, det måste ju finnas folk i närheten då, men oavsett så behöver man ta ett ansvar och förstå att det här, vi behöver ju skydda reformen och inte låta andra skriva lagar och vad det är och ju sämre vi sköter det här, desto mera hyss kommer politiker och… ja, det kommer bli konstiga avtal och, om vi inte ser till att göra rätt, och det tycker jag att det måste ni som är yngre vara en ledstjärna i också och använda er också kanske av, som jag gjorde, eh… förebilder. För mig var det viktigt att träffa, jag sökte verkligen efter förebilder, som hade gjort saker före mig, som jag kunde bolla saker med och som jag kunde få lite kritiska ögon ibland. Så… ja. Jag tror man skulle behöva jobba mycket mera så. 

E: Mm. [Paus] Vad tror du om assistansens framtid liksom? Alltså direkta framtid; hur tror du att det ser ut om några år? 

H: Ja, det är svårt att säga. Ibland tänker jag att nej, vi kommer inte ha någon assistans kvar. Jag är rädd att man kommer att ta bort det statliga ansvaret, och det skulle ju vara döden för assistansen. Nej, jag har svårt att säga det faktiskt, men jag känner mig inte speciellt lugn. Och jag menar, den har regeringen har ju definitivt inte stått bakom oss, det kan man ju inte påstå. Jag tror man ska sluta stirra på så jävla mycket olika partier, utan det känns som att det, det måste vara ett engagemang av människor i olika partier, det känns för mig tryggare. Men det, det är svårt att få till det, om ni fattar vad jag menar. Jag tycker att det var mer så förr. Att vi, vi hade mer kontakt med någon i liberalerna, någon i sossarna, ja det var lite överallt, men det var människor som förstod och tyckte att det här är rätt liksom. Det här behövs! Man skulle behöva komma bort mer ifrån det, tycker jag. 

T: Hur tror du att man lyckades åstadkomma den typen av relationsbyggande med politiker? 

H: Alltså då träffades vi ju mycket mera med politiker, men idag tycker jag inte att det är så. Idag säger politiker ”Jamen jag kan inte komma” och så skickar de någon underhuggare. Det var ju så då också, men mycket mer nu. Det är ingen som tar det här på allvar. 

T: [Paus] Jamen du var inne lite på det, men du får gärna beskriva mer liksom: vad, vad har varit möjligt för dig tack vare att du har haft personlig assistans?

H: Det har varit att utveckla mig själv, att gå den väg som jag har velat. Så som… ja, andra har tagit förgivet. Jag har överlevt när jag har blivit sjuk, bara det här att få en besvärlig förkylning. Jag hamnade på sjukhus i två veckor för några år sedan och utan min familj och assistenter så hade jag ju inte överlevt. Det var ingen djävel där på sjukhuset som brydde sig om mig. De skrev ”barriärvård” på dörren för jag hade influensan och så tack och hej leverpastej! Nämen det, och jag har två fantastiska, vuxna barn och ja, Mats, min man, vi bor så som jag vill, eller vi. Alltså jag har lyckats forma mitt liv efter det. Och det hade jag ju aldrig kunnat gjort. Jag hade inte haft jobb eller familj eller, ja… Men det handlar, det har ju också handlat om att jag har ställts inför många viktiga utmaningar. Och det är det jag tycker är viktigt att folk, det är det jag försöker förmedla i mitt jobb där jag jobbar då, att, att det här kommer inte gratis till dig. Att bara för att, att som jag sa tidigare att bara för att du får beviljad personlig assistans så behöver du jobba med det. Du behöver jobba med dig själv framför allt. 

T: Ehm [paus], men vad… Jamen en reflektion jag har gjort med dem vi har träffat hittills är att nästan alla har haft sitt första möte med någon form av assistans genom universitetet, på ett eller annat sätt. Men du beskrev att du, om jag förstår det rätt så pluggade du först efter att du hade fått assistans? Eller?

H: Ja. Det som var var ju att när jag växte upp, jag föddes och växte upp i Eskilstuna, bodde hemma hos mina föräldrar, och när jag var 15 så skulle jag upp, då hade, då förstod ju ja att jag skulle kunna flytta, alltså jag ville ju flytta hemifrån, också på grund av att min mamma var alkoholist och det var jävligt jobbigt. Ja, jag behövde ju assistans, men det fanns ju ingen. Men då flyttade jag upp till Skärholmens gymnasium och skulle plugga där. 

T: Och det var för… även då hade de klass för rörelsehindrade, eller…?

H: Ja, men det gick inte jag. Jag gick i vanlig.

T: Nä.

H: Det var bara det att jag gick aldrig i skolan, jag var ute och festade och levde rullan och träffade killar och ute och, ja, tack gode gud att ingenting hände! Mina barn har inte varit i närheten av vad jag var. Men jag gjorde hela den upp-, ja upptäckten. Så att ja, det stämmer. Jag började plugga till psykoterapeut när jag blev äldre och började jobba på STIL. Efter att ha jobbat där några år så kände jag att ja, det är nog det här jag ska jobba med, så då pluggade jag till psykoterapeut och så hade jag ju mycket samtal på STIL och ledarskap och så. Och det är det jag jobbar med idag, men på Assistans i Balans då. [Paus]

T: Jamen hur ser du på formen av assistans? Jag har jättedålig koll på Assistans i Balans; är det, eller i vilken form den assistansen bedrivs, men hur ska jag formlera mig… Jamen STIL är ju en kooperativ form, det är ett kooperativ, det är grundidén, den kooperativa formen, eller ja det är en del av grundidén i alla fall. Och sedan kan man ju bedriva assistans helt i egen regi.

H: Mm.

T: Och sedan finns det ju en mängd aktörer som tar kommandot betydligt mer idag.

H: Mm. 

T: För att uttrycka mig snällt. Jamen som egentligen bedriver någon form av…

H: Hemtjänst.

T: Ja, jamen närmast.

H: Mm. Nämen de ska inte få fortsätta. Var det något mer du ville veta? [Alla fnissar] Men jag menar, STIL är ju ett aktiebolag också.

T: Absolut. 

H: Mm. Och jag själv bedriver i egen regi. Vi, jag har ju ett aktiebolag och det, det känns ju allra bäst, men jag hade inte gjort det utan Mats. Jag är inte bra på löner och hela den där biten, jag är totalt värdelös. Men jag kan den andra biten, det har jag ju hunnit jobba med många år och jag fick ju kontakt med Jessica Molin som ju är, ja vad ska man säga, den som startade Assistans i Balans. Jag träffade henne på ett annat företag där jag jobbade och kände att vi har ju samma tänk. Och vi utgår ju mycket från IL-tänket så… och det gör ju, för mig är det viktigt att det är förankrat och känns förankrat i mig att vi jobbar på ett sådant sätt. Annars hade jag inte kunnat jobba där, men vi gör det och jag är ju en del av det också.

E: Är det någonting vi borde fråga dig om? Eller som du vill berätta, som vi inte har tagit upp? [Paus] Också världens största fråga. 

H: Nja, det är ju en jättebra fråga, men jag tycker att ni har haft väldigt bra frågor som har varit, det känns bra att få ha svarat på. Jag tror att man ska göra sådana här saker oftare och ta vara på varann, varandras kunskap, och så. Och det är viktigt att kunna prata fritt ur hjärtat och inte ha massa lojaliteter och… jag kände att jag var tvungen att svara på det, på så som det var. Men jag tror att, jag tror faktiskt att jag har sagt det mesta. 

T: Du har sagt väldigt mycket superintressanta saker och…

E: Verkligen.

T: Och det känns ju verkligen som att för oss som absolut inte var med på 80-talet eftersom att vi inte fanns till så är det här lite som att lägga ett pussel över ett historiskt skeende där vi verkligen försöker få in betraktelser från flera personer. Det jag kommer på nu som du inte har pratat så mycket om, men som flera andra har berört en del, är jamen konflikterna som fanns inom funkisrörelsen i samband med det seminariet 83 och också de efterföljande åren. Har du någon reflektion kring, kring…

H: Mm…

T: Ja, konflikter är kanske hårt, men meningsskiljaktigheter så…?

H: Nej men det var konflikter. Det roliga var att DHR ville ju ta åt sig för personlig assistans och till slut orkade ju varken jag eller Adolf säga ”Nej men det var ju inte ni, det var ju Adolf”. Utan Adolf hade vi ju inte haft personlig assistans, så det är ju bara ett skitsnack! Sedan får ju Vilhelm Ekensten och alla de där säga vad som helst [Tobias och Emma fnissar], men det var så.

T: Vi ska träffa Wenche här framöver också.

H: Haha, ja vad roligt! Då kan ni hälsa. [Tobias och Emma fnissar] Men sedan att folk, jamen jag menar för en del av de där var ju motståndare från början, fast de sedan kanske började tycka att ”Jamen det här kanske inte var så dumt?”, så jag menar att det var på det sättet.

[Musik]

E: Du har lyssnat på STIL, Stiftarna av Independent Living i Sveriges, poddserie Pionjärerna. 

T: Producerat av Full rulle: Emma Åstrand och Tobias Holmberg. Musik av Anders Åstrand och ljud bearbetat av Tomas Bolin.